Snatter årg 26 2001
Ur innehållet:
Lidingö runt
Fågelobservationer på Lidingö 2000
En tomtkryssares värld
Höksångare vid Trimer
Övervintrande flyttfåglar
Flyktig fägring
Nostalgihörnan
Innehåll
Ur Lidingö runt
Hökuggla vid Långängen
På eftermiddagen den åttonde april 2001 besökte jag och Helena Krän Långängsområdet. Efter sedvanlig parkering vid Långängens gård och promenad ner till obsskjulet kunde vi konstatera att ett bläsandspar låg på vattenspegeln, att några rörhönor bökade i vasskanterna och att tofsviporna cirkusflög över sjön. Vi påbörjar vandringen runt sjön. Efter att ha passerat genom gärdsgårdsgrinden i sydöstra delen av sjön upptäcker vi en storhövdad silhuett uppe i en utstickande gren i skogsridån. Första tanken: en uggla. Upp med kikaren. Jo, det är en uggla. Den vänder ryggen emot oss. Visar band av ljusa fjädrar från skuldrorna ner på ryggen. En hökugglas karakteristiska ”hängslen”. Vi går närmare. Stannar på cirka trettio meters håll. Hökugglan vrider på huvudet. Visar sin profil. Sedan lyfter den. Flyger över sjöns södra vattenyta och försvinner i skogen väster om sjön. Vi följer efter. Men tyvärr, en dryg timmes eftersökningar gav inget resultat. Inte heller morgonen efter visade den sig. Den var nog bara på tillfälligt besök. En kort paus innan den drog sig vidare norrut mot häckningsområdena.
Tomas Dahlen
Beckasin i dubbel upplaga
Hösten 2001 sågs minst två olika dubbelbeckasiner på Lidingö. Den som vill ha chansen att se dubbelbeckasin på Lidingö bör bege sig till Trimer eller Gråviken i mitten av september. Dubbelbeckasinen är nämligen mycket trogen sina rastplatser under sträcket och det är just på dessa två lokaler som totalt sju fynd av arten gjorts på Lidingö åren 1969 till 2001. Observationerna har gjorts 12-30 september (mediandatum 24 september). Vid Trimer ringmärktes en dubbelbeckasin den 14 september 1980.
Hösten 2001 hade jag turen att upptäcka två dubbelbeckasiner på ön. Den första flög upp – med ett karakteristiskt ”gnälligt”, lågmält läte – några meter framför mig på fältet nordost om Gråviken den 18 september och landade igen cirka 50 meter bort. Peter Lundberg som för tillfället vandrat österut på fälten tillkallades varvid vi stötte fågeln ännu en gång; den flög då ned mot vikens nordvästra del. Den andra dubbelbeckasinen (jag utgår från att det var ett nytt exemplar men teoretiskt kan det ju ha varit ”Gråviksfågeln”) stod plötsligt helt exponerad och solbelyst på en liten stig i utkanten av Trimers vass den 23 september på eftermiddagen. Blott fem meter framför mig stod vi bägge och betraktade varandra länge; beckasinen först med ryggen vänd mot mig. Sedan vände den sig om och bröstade upp sig! Min överlägset mäktigaste upplevelse med denna art någonsin. Jag ringde till Magnus Liljefors och Tomas Dahlén samt till Peter Lundberg som med ett följe av fyra deltagare i en LOF-exkursion alla hann se beckasinen när den gick omkring inne på en liten ”arena” i skydd av ett större buskage. Förmodligen samma individ sågs vid Trimer även 24-25 september och 29 september.
Förr var dubbelbeckasinen en vanlig häckfågel i Uppland. Numera är den en sällsynt gäst vår och höst. Under åren 1970-93 rapporterades sammanlagt 61 exemplar i Uppland, enligt Rickard Fredrikssons och Martin Tjernbergs fina bok Upplands fåglar (1996). I den boken framgår också att jakten på dubbelbeckasin var mycket omfattande i Uppland under 1800-talet.
Tomas Carlberg
Artjakt i vinterland
På nyårsdagen 2001 hade jag just skjutsat iväg dottern på en pulka i en av backarna vid Lidingö Golfbana när en morkulla på eftermiddagen flög över de snötäckta gräsmattorna och bort mot Grönstaskogen. Så började min lilla satsning på att se så många fågelarter som möjligt på ön under årets första skådarmånad.
Att fågelskåda i januari känns alltid lika roligt och jungfruligt; med tomma årslistor och stor skådarhunger efter en lång julhelg är det med nya krafter och entusiasm man ger sig ut i markerna. Dessutom är januari ofta en spännande och bra fågelmånad, betydligt bättre än exempelvis februari, då många av de kvardröjande arterna hunnit dra söderut. Vid månadens slut hade jag sett 66 fågelarter på ön. Efter en genomgång av ”Förteckning över Lidingös Fåglar” uppskattar jag att totalt genom åren har omkring 90 arter noterats på ön i januari. Det motsvarar knappt 40 procent av det totala antalet arter sedda på ön (228).
I början av året var det gott om tallbitar och sidensvansar. Och bland övervintrande sjöfåglar fanns skäggdopping, sångsvan, snatterand och, mer oväntat, två salskrakhonor i Stora Värtan. Vid fågelborden i Trolldalen vaskades bofinkar och månadens enda bergfink fram och en dag rastade 30 vinterhämplingar tillfälligt på Trolldalstippen. Bland normalt lite svårare januariarter jag såg kan nämnas ringduva, mindre hackspett, rödhake, rödvingetrast, stjärtmes och mindre korsnäbb. Havsörnar sågs vid några tillfällen och en ormvråk övervintrade på Elfvik. Den 20 januari i flödande solsken flög en tornfalk förbi Skärsätra båtklubb (första januarifyndet av denna art). Dagen efter låg en smådopping vid Fjäderholmarna och den dagen lyckades jag efter flera timmars letande hitta den snösiska som Magnus Liljefors tidigare upptäckt vid Hustegaholm.
En art som bevisligen fanns på ön men som gäckade mig var strömstaren i Mölnaån. Den lyckades jag inte se, trots åtskilliga besök, förrän den 10 februari. Jo, jag glömde nämna att jag hade ett par medtävlare; Peter Lundberg, som såg 62 arter, och Magnus Liljefors, som såg 61.
Tomas Carlberg
Vadarsträck hösten 2001
Lidingö är ingen framstående lokal för sträckande vadare. Men under höststräcket i främst augusti ses varje år sträckande småflockar med pipare, spovar och storsnäppor. Hösten 2001 gjordes ovanligt många observationer av sträckande vadarflockar. Det var tre arter som särskilt utmärkte sig: myrspov, kustpipare och ljungpipare. Myrspov sträckte med 150 ex 10/8-2/9, som mest 43 ex Revviken, Elfvik 10/8 (kvällen), 56 ex Trolldalstippen 19/8 (morgonen) och 45 ex Trolldalstippen 2/9 (mitt på dagen). Många myrspovar – 131 ex -passerade också i augusti 1999, annars är arten knappt årlig på ön. Av kustpipare passerade 128 ex 25/7-26/8, att jämföra med tidigare högsta årssumma 41 ex 1979. En riktig bamseflock var de 57 kustpipare som drog över Långängen 15/8. Blandflockar med myrspov och kustpipare noterades vid flera tillfällen. De 154 ljungpipare som räknades in 4-19/8 är också rekordmånga med bred marginal. På kvällen den 15/8 sträckte 74 ex i sju flockar förbi Sticklinge udde. Russinet i höstens vadarkaka var de 17 kustsnäppor som flög söderut tätt över vattnet utanför Duvholmens brygga 18/8. Det var andra fyndet på ön, jämnt tio år efter det första. Andra vadararter som noterades på sträck i mindre antal var gluttsnäppa, svartsnäppa, brushane, grönbena, storspov och kärrsnäppa.
Peter Lundberg
Fågelobservationer på Lidingö 2000
Under året observerades sammanlagt 163 fågelarter på Lidingö, vilket innebär en fortsatt bra nivå. Anmärkningsvärt under året i övrigt var rekordtidiga ankomstdatum för flera flyttfåglar samt även många sena höstobservationer och övervintringsförsök tack vare den milda hösten. Till fågelrikedomen i slutet av året bidrog också stora mängder tallbitar, sidensvansar och trastar som kalasade på rönnbär och äpplen. En av årets intressantaste dagar var 1 maj, då nedfall av marina änder gav observationer av svärta, sjöorre och bergand. Bland fynd av mindre vanliga arter märks särskilt härfågel, tjäder, småsnäppa och svart rödstjärt. Hela artlistan för 2000
Peter Lundberg
ur En tomtkryssares värld
Lasse Irestedt har i särklass Lidingös vassaste tomtlista. Men det kostar på att ligga i topp. För att uppnå målet 150 arter är taktiken klar: ”taktiden” måste utökas liksom spanandet i ljusa försommarnätter och på vinterns fågelbord.
Sedan senhösten 1996 bebor familjen en gammal grosshandlarvilla inte långt från Elfvik. Tomten gränsar i öster mot öppen jordbruksmark och på vintern skymtar i söder Kyrkvikens vatten mellan avlövade björkar, almar och lindar. Bästa utsikten har man från taket som lätt nås från en veranda på övervåningen. Mer sammanhållen barrskog ligger först ett par hundra meter norrut varför barrskogsmesar som talltita och tofsmes endast undantagsvis besöker Långnäs, som domineras av lövträd som lönn, ek och alm samt av hasselsnår. En stor cembratall och ett lärkträd har dock visat sig attrahera både korsnäbbar och nötkråkor.
Ganska snart insåg jag att Långnäs var som gjort för tomtskådning. Dels borde antalet potentiella tomtkryss vida överstiga vad jag tidigare varit van vid på Lidingö dels var utsikten att få börja från noll på en helt blank artlista närmast oemotståndlig. Jag håller mig inte med särskilt många listor – en Sverigelista och en Örskärslista är vad jag lyckas hålla rätt på men en tomtkrysslista med en potential på uppemot 150 arter kändes på något vis som att få börja från början.
Första året gav drygt 80 arter, en inte helt föraktlig summa med toppar som brun kärrhök, göktyta, mindre hackspett, trädlärka, rödstrupig piplärka, gulärla, näktergal, buskskvätta, rörsångare, nötkråka och mindre korsnäbb. Vid Valborgsbålet 1997 drog en morkulla rakt över huset vilket sedan dess bara skett vid två ytterligare tillfällen. Från att ha varit en relativt oskyldig sysselsättning har mitt förhållande till tomtskådning blivit mer passionerat varför jag ofta föredrar att tillbringa ett antal morgontimmar på taket framför att cykla ut till Elfvik eller den närbelägna Gråviken.
Antalet möjliga tomtkryss ökar förstås avsevärt om man bor vid, eller i varje fall i närheten av, vatten. I Långnäs fall skymtar jag alltså östra Kyrkviken men bara under den del av året när lövträden står bara. Genom ihärdigt tubspanande i de tillgängliga luckorna mellan trädstammar och ett och annat hus har jag hittills i alla fall lyckats kryssa arter som skäggdopping, vigg, knipa, storskrake och sothöna. Gräsänder flyger regelbundet över tomten och den 23 maj 1999 då en regnig vår skapat en stor göl på en närbelägen åker rastade där både kricka och snatterand och båda hördes och sågs också överflygande. Ihärdigt takspanande i september samma år gav både storlom och storskarv om än på ganska långa håll.
Lars Irestedt
ur Höksångare vid Trimer
På väg mot sina vinterkvarter i Östafrika rastade en ung höksångare vid Trimer i slutet av augusti 2001. Fågeln gladde många skådare under en veckas tid. Fyndet är det andra på Lidingö.
Lördagen den 25 augusti 2001, mitt på dagen, var det gott om rastande småfåglar i vassen och buskarna vid Trimergården i inre Kyrkviken. Bland annat fanns ett par törnskator, 5 buskskvättor, 5 ärtsångare, 3 svarthättor, 2 törnsångare, 2 trädgårdssångare och en rosenfink. I en av områdets häggar upptäckte jag en stor tätting som tedde sig oansenligt tecknad och som jag inte riktigt fick kläm på eftersom den satt delvis skymd. Innan jag hunnit se hela fågeln flög den iväg och försvann in i en träddunge intill vassen. ”Höksångare”, var min första tanke baserad på det helhetsintryck (”jizz”) jag fick av färgteckning och kraftfullt flyktsätt. Utan att vara helt säker på artbestämningen ringde jag till Peter Lundberg. Tillsammans eftersökte vi fågeln utan att återfinna den. Alltför lätt gav vi upp, kan man konstatera i efterhand, för det dröjde till tisdag morgon den 28 augusti innan Peter hörde och såg en misstänkt höksångare på platsen. Jag åkte direkt dit varvid den hördes och visade sig fint i druvfläderbusken nedanför den lilla bergknallen mittför Trimers vass. Till den busken återkom höksångaren regelbundet till och med den 31 augusti. Fågeln var emellanåt svårsedd men satt periodvis helt öppet då den gick att detaljstuderas i tubkikare. Från Lidingö föreligger sedan tidigare ett fynd av höksångare; ett exemplar sjöng vid Gråviken den 5 juni 1976.
I rapportsystemet Svalan finns förutom Lidingöfågeln fem fynd höksångare från Stockholms rapportområde under perioden 15/8-4/9 2001; två av dessa gjordes på Horssten och tre på Landsort där arten häckar med 1-2(3) par. Enligt Johan Nilsson på Naturvårdsverket rapporterades ovanligt många höksångare totalt under år 2001 utanför Landsort. Och enligt Andreas Gullberg sågs ovanligt många höksångare i Norge under sensommaren och hösten.
Höksångaren tycks ha minskat i Uppland sedan 1970-talet. Martin Tjernberg, som skrivit boken Upplands fåglar, skriver i brev att han inte vet hur höksångarpopulationen utvecklats i Uppland, mest beroende på att få ornitologer rör sig i skärgårdarna under sommaren. Vid huvudtillhållet (?) Svartlöga var arten försvunnen 1988-89 men där fanns 2-3 par 1991-94. Enligt uppskattningar i boken Upplands fåglar kan det ha funnits så många som 50 par i Uppland vid mitten av 1970-talet. Nu gissar Martin Tjernberg att det kanske finns 10 par. Även Johan Nilsson bekräftar att arten tycks ha minskat på Svartlöga men bedömer att höksångarna i stockholmstrakten har legat på en stabil nivå de senaste 20-30 åren. Thomas Strid och Lokala Rapportkommittén i Stockholm skriver i brev att också de har ”dålig koll” men bedömer att arten ”helt klart har minskat i antal sedan 1970-talet”. I den imposanta boken Sylvia Warblers (Hadoram Shirihai, 2001) framgår att höksångaren har ökat markant i de nordvästra delarna av sitt utbredningsområde sedan 1950-talet, till exempel i Finland från cirka 200-300 par på 1950-talet till 2500 par 1988, men sedan dess har den finländska populationen minskat.
Höksångaren är den största arten i släktet Sylvia och fågeln vid Trimer gav också ett påtagligt stort intryck framför allt i flykten då den mer påminde om en törnskata än sin släkting trädgårdssångare, den art en juvenil höksångare lättast kan förväxlas med. Men flera detaljer i fjäderdräkten gör att arterna går att skilja i fält. Och lätet – ett hårt, utdraget ’trrrrt’ – är karaktäristiskt och hördes vid några tillfällen från Trimerfågeln. I flykten kunde observeras att höksångarens yttre stjärtpennor hade ljusa kanter och spetsar (saknas hos trädgårdssångare). På sittande fågel sågs en smal ljus ytterkant på den påfallande långa stjärten. Övergumpens fjädrar hade ljusa spetsar och bildade ett fjälligt mönster. Grundfärgen uppfattades som sandfärgat grå, särskilt tydligt i flykten. Sittande fågel kunde i visst ljus uppfattas som brunbeige. Ögat (iris) var mörkt och ovan anades ett svagt ögonbrynsstreck. En tydlig ögonring observerades. Huvudets form var toppigt och emellanåt accentuerades detta när den sträckte på sig vaksamt à la göktyta. Undersidan av kroppen var enhetligt ljus, kontrasterande mot den gråare ovansidan. Undergumpen och möjligen en bit upp på flankerna hade en svag vattring. Näbben var kraftig och spetsig, med en liten krok i spetsen. Undre näbbhalvans bas var tydligt ljus (beige) kontrasterande mot den i övrigt mörka näbben. Vingens täckarfjädrar och tertialer var tydligt ljuskantade och bildade dubbla vingband.
Tomas Carlberg
ur Övervintrande flyttfåglar
Vintern 2000/01 gjordes ovanligt många observationer av fåglar som normalt flyttar söderut under hösten. Till detta bidrog den ovanligt milda senhösten (se tabell). I såväl oktober som november och december översteg dygnsmedeltemperaturen i Stockholm den normala med över tre grader. Noteringen för november 2000 översteg det gamla rekordet från 1938 med 1,6 grader!
Övervintringsförsök av normalt flyttande fåglar kan ses som en del i evolutionen, där individer som lyckas har fördelen av att vara på plats och kunna välja revir när häckningssäsongen börjar. Ett annat skäl att försöka övervintra kan helt enkelt vara att fågeln är sjuk eller skadad och därmed oförmögen att flyga söderut. De senaste decennierna har trenden varit mildare vintrar och därmed fler övervintrande fåglar. Samtidigt kan inte en fågel som påbörjar ett övervintringsförsök veta om den kommande vintern skall bli mild eller kall. Därför beror sannolikt de många fynden av normalt flyttande fåglar en vinter som 2000/01 på att överlevnadsprocenten är högre, snarare än att antalet individer som försökte övervintra är större. Om utvecklingen mot allt mildare vintrar håller i sig bör vi ändå kunna räkna med att antalet fåglar som försöker övervintra på sikt ökar. En annan faktor som leder till ökat antal vinterfynd av vissa arter – främst trastar – är god tillgång på frukt och bär, t ex rönnbär och äpplen.
I den årliga fågelrapporteringen, som publiceras i Snatter, är det knepigt att få en bild av övervintrande fåglar till följd av redovisningen per kalenderår. Nedan görs en genomgång av de flyttfåglar som vintern 2000/01 noterades på Lidingö jämte kommentarer om normalt uppträdande och tidigare vinterfynd. Sammanställningen begränsas till tättingar och vadare – sjöfåglar och rovfåglar finns således inte med.
Morkulla 1 ex vardera Herserud 28/12 och Golfbanan 3/1.
Endast ett tidigare vinterfynd på Elfvik 21/12 1977.
Ringduva Flera observationer i december från Trolldalstippen. Mest anmärkningsvärt var 8 sträckande och 10 stationära ex 27/12. I januari var fynden färre, men omkring 10 ex noterades. I mitten av februari kom ett mindre inflöde av fåglar söderifrån. Fram till 1998 fanns endast omkring fem vinterfynd, men under de allra senaste åren tycks ringduvan ha blivit en regelbunden övervintrare. Nästan samtliga fynd härrör från Trolldalstippen. Man kan fundera över varför skogsduva aldrig ses på vintern. Den kommer ju normalt några dagar tidigare än sin större släkting på våren – ofta som den första vårfågeln.
Sånglärka 1 ex Gråviken 21/12.
Endast ett tidigare vinterfynd vid Hustegaholm 13/12 1987.
Gärdsmyg Inte mindre än omkring 10 olika exemplar noterades under vintern. I området Stockby/Kottla sågs troligen fyra olika individer, medan enstaka exemplar har rapporterats från Kyttinge, Trolldalen, Taheiti, Rudbodakärret, Gråviken och Mölna/Mölnaån.
På senare år årlig vintergäst med enstaka exemplar. Totalt från tidigare finns omkring 20 vinterfynd.
Järnsparv 1 ex Trolldalstippen 3-10/2.
Endast ett tidigare vinterfynd på Bo gärde 27/12 1983-4/1 1984.
Rödhake Övervintring/övervintringsförsök noterades på följande lokaler: Trolldalen, Stockbysjön/Stockbyån (2 ex), O Trasthagen, Furutorp, Killinge, Mölna samt Bodal/Baggeby. Sammanlagt åtta rödhakar är rekord med bred marginal. Från tidigare år föreligger omkring 25 vinterfynd, med en topp av observationer vintrarna 1995/96 och 96/97. Vintrarna 1997/98, 98/99 och 99/00 saknades fynd helt.
Rödvingetrast I december gjordes omkring 20 observationer, men i januari endast två. Ungefär lika många fynd gjordes också vintern 1995/96, men vinterfynd görs bara vissa år. I allmänhet sammanfaller vinterfynd av rödvinge med kvardröjande björktrastflockar. Sistlidna vinter var födotillgången mycket god åtminstone december månad ut. Andra arter som drog nytta av detta var sidensvans och tallbit.
Dubbeltrast 1 ex Långnäs gård 10/12.
Endast ett tidigare vinterfynd på Elfvik 27/12 1998-10/1 1999.
Stare 1 ex vardera Hustegaholm 1/12, Ekholmsnäs gård 28/1 och inre Kyrkviken 14/2. Den senare sannolikt nyanländ söderifrån.
Från tidigare föreligger endast knappt tio vinterfynd, men antalet har ökat under de allra senaste åren.
Bofink Uppskattningsvis inte mindre än 40 bofinkar torde ha övervintrat på ön. Den största koncentrationen var längs sydkusten mellan Baggeby och Mölna, där 15-20 ex höll till. Andra lokaler med flera exemplar var Hersby åker/Kyrklunden, Östra Rudboda och Trolldalen. Dessutom enstaka exemplar på flera andra lokaler.
Åtminstone på senare år årlig övervintrare med några exemplar. Vintern 1976/77 övervintrade uppskattningsvis 25 ex.
Bergfink Upp till 4 ex höll till vid Gråviken i december. I januari-februari noterades fortfarande upp till 3 ex, men nu var bergfinkarna mer svårsedda. I början av januari sågs tillfälligt 1 ex vid Trolldalen. Dessutom 2 ex Mölna gård 25/2.
Vinterfynd görs så gott som årligen, men i allmänhet ses bara ett fåtal exemplar. Undantaget är vintern 1976/77 då minst 10 ex övervintrade.
Sammanställningen ovan visar på en ovanligt fågelrik vinter 2000/01. Det är dock bara vissa arter som övervintrat i betydligt större antal än normalt. Det gäller främst bofink, gärdsmyg, rödhake, rödvingetrast och ringduva.
Slutligen några kommentarer om arter som inte noterades vintern 2000/01, men där det finns tidigare vinterfynd.
Enkelbeckasin 1 ex Trolldalen 13/12 1975-2/1 1976.
Trädlärka 1 ex Trolldalstippen 30/1-12/4 1993.
Sädesärla 1 ex AGA 4-10/1 1994.
Svarthätta Fyra vinterfynd under 1990-talet.
Sävsparv 2 ex Ekholmsnässundet 11/11 blev årets sista fynd. Lite förvånande gjordes inga vinterobservationer. Arten har genomfört övervintring i mindre flockar 1975/76, 76/77 och 99/00. Ströfynd har gjorts under ytterligare fyra vintrar.
Peter Lundberg
Flyktig fägring
Vi som inte bara njuter av att betrakta fåglar i trädgården eller ute i markerna och av att höra deras sång, utan också vill veta vad vi ser och hör, ja, vi stöter på problem ibland.
– Det där är en gulsparv, så gul som han är. Nej, för resten. Det är faktiskt en grönsiska. Solskenet och vinkeln lurade mig ett slag.
– Vilket lustigt hest kvitter! Är det bara en talgoxe eller kan det vara… Jag går lite närmare och väntar en stund så får jag se.
Ja, ni känner igen det, åtminstone de av mina läsare som inte är medlemmar av 300-klubben. Men en fågelskådares svårigheter är en stilla västanfläkt mot vad ett annat studium ute i naturen medför. De utmaningar vi LOF:are på gräsrotsnivå då och då ställs inför är ingenting mot vad det innebär att försöka få koll på fjärilar.
Hela mitt liv har jag under sommarpromenader stannat till ibland och njutit av den svindlande skönheten hos en liten blåvinge. Och påfågelöga och amiraler och vårens första citronfjäril. För en del år sedan dröjde jag mig emellertid en gång kvar i säkert en timme på en frodigt bevuxen ängslycka kantad av diken med tistlar och betraktade fjärilarnas dans. Ingen av de fem, sex arter jag kände till syntes till, däremot en brokig mångfald från oansenliga musgrå småttingar till vackert orangefärgade varelser med sofistikerade mönster. Vad var det jag såg? Vad livnär de sig på? Vilka är vanliga på platsen och vilka är tillfälliga gäster?
Frågorna hopade sig och min irritation över hur lite jag kunde växte, så en vecka senare var jag tillbaka med en liten kompakt fickguide späckad med information i text och bild. Det visade sig dock att jag därmed stod inför oöverstigliga problem.
För det första är fjärilar oerhört knepiga att ordentligt betrakta, med en startsnabbhet som får Marion Jones att framstå som en spansk skogssnigel och med en nyckfull flykt som får de flesta fåglar att verka som tåg på räls.
För det andra kan utseendet på vingarnas insidor och deras utsida, när de sitter stilla med vingarna hopfällda, skilja sig avsevärt. För nybörjaren är det naturligtvis av vikt att få se hela fjärilen. I likhet med fåglar sitter de också gärna delvis dolda av blad.
För det tredje var boken till måttlig hjälp. Varannan fjäril visade sig vara vanlig på Öland eller i södra Frankrike. Och när jag skulle se efter varför jag inte såg några blåvingar på just den här ängen (vilken miljö och tid gäller för dem?), så upptäcker jag att det bara i Sverige finns 10 blåvingearter. Och somliga har inget blått alls i sin färgteckning!
Nåväl, nästa gång återkom jag med utlänningar och sällsynta gäster gömda bak maskeringstejp och efter att för första gången i mitt liv ha brutit ett speciellt löfte från barndomen till mina föräldrar. Jag ville nämligen inte ideligen hamna bland nattfjärilar, så där bokens författare övergick från dag- till nattfjärilar vek jag hundöron.
När jag för övrigt satt och tejpade över sydlig ljusgul skimmerfjäril med flera häpnade jag över namngivningen. Vad sägs om pascha, monark och schackbräde? Eller
allmän fjädertofsspinnare och
gräselefant och
smalsprötad bastardsvärmare och
kungsljuskapuschongfly och
svartbältad fältmätare och
det som kanske är min favorit: kattostvisslare. Jag såg framför mig en fjäril som med ljusets hastighet snappade åt sig av Misses roquefort.
Mot mina principer läste jag tyvärr inte det långa förordet förrän långt senare. Det gav nämligen intressanta upplysningar, förstås. Somliga namn har givits arten efter vad larven livnär sig på. Vidare är ett skäl till att vissa fjärilars utseende inte stämde riktigt med bilden i boken att de ömtåliga färgfjällen skavts av på vissa områden. Eller att det exemplar jag försökte iaktta var nykläckt eller vad det heter och inte riktigt utfärgad än.
En nedslående upplysning var den att många nattfjärilar minsann är dagaktiva också. Som om inte det räckte med att få veta att det bara i vårt land har påträffats 2 600 arter. Så förra sommaren tog jag min mats ur skolan och begav mig till Riksmuseet.
Från när mina barn var små mindes jag plötsligt hur vi stått i förundran inför de enormt praktfulla sydamerikanska jättefjärilarna. I den salen måste det finnas montrar där man kunde få klart för sig vad som skiljer björksnabbvinge och almsnabbvinge åt. I lugn och ro, utan risk för att den på en nanosekund flyttar sig utom synhåll. I kassan uppgav jag, fylld av förväntningar, att jag bara skulle kolla svenska fjärilar detta besök.
– Och på vilket plan ligger …
– Mja, jag är ledsen men det går inte.
– ???
– Jo, vi har ändrat och byggt om och de samlingarna ligger tills vidare oåtkomliga för allmänheten. Sorry.
Sten Ewerth
Nostalgihörnan
Lidingöskådare för 20 år sedan…
Vi som var aktiva sträckräknare i Lidingö Ornitologiska Förening för 20 år sedan minns den intensiva sträckbevakningen som periodvis skedde från Ekholmsnäsbackens topp. Vi var unga och heta och i perioder av dålig sträckaktivitet kunde det hända att en och annan boxningsmatch ägde rum på Backen. Med särskild värme minns vi den kur, den arbetsbarack, som LOF:aren Tom Gottberg så förtjänstfullt såg till att placera på Backens topp. Till den gick vi för att värma oss, fika och snacka skit. Kuren fick ett tragiskt slut när någon ligist rullade ner den för Backens nordsluttning.
Redan på den tiden var Peter Lundberg öns ettrigaste skådare. Hans otaliga timmar i sträckräkningens tjänst gav honom senare epitetet ”Backman”. Studierna och teoribildningen om Backen som sträckled för flyttfåglar har Backman fått försvara ända in i våra dagar; alla är inte lika övertygade om att Backen ingår i något slags större sträckled, men helt klart är att många fåglar passerar under sträcktiden, framför allt under hösten. Vissa dagar, är det väl bäst att tillägga.
Hösten 1977 bevakade Peter Lundberg fågelsträcket förbi Ekholmsnäsbacken under 37 dagar, vilket resulterade i ett specialarbete vid Hersby skola. Där skriver Peter:
”Ekholmsnäsbacken är belägen ungefär mitt på Lidingö, och är med sina 75 meter öns högsta punkt. Det som främst gör Ekholmsnäsbacken till en så pass bra sträckfågellokal, är den vidsträckta utsikten. I alla riktningar kan man se byggnader och dylikt tydligt på åtminstone 15-20 km avstånd. Dessutom ligger Ekholmsnäsbacken approximativt i linje med några av de främsta sträckfågellokalerna i Stockholmstrakten, vilket också säkerligen har en tämligen stor betydelse.”
På den tiden var vi många fler sträckbevakare på ön än i dag. Hösten 1977 fick Peter hjälp av ytterligare åtta sträckräknare. Bilderna nedan på Peter Lundberg och Baracken på Backen är från 1979 och jag som skriver dessa rader, Tomas Carlberg, minns den ljuva tiden som vore det igår.
Snatter, 2001, årgång 26
3 PETER LUNDBERG: Ordföranden har ordet
4 Lidingö runt
11 PETER LUNDBERG: Fågelobservationer på Lidingö 2000
27 LARS IRESTEDT: En tomtkryssares värld
30 TOMAS CARLBERG: Höksångare vid Trimer
32 PETER LUNDBERG: Övervintrande flyttfåglar
35 STEN EWERTH: Flyktig fägring
37 TOMAS CARLBERG: Sex haikudikter
38 Nostalgihörnan
40 Världen runt