Snatter årg 25 2000

Omslag00Ur innehållet:

Ordföranden har ordet
Lidingö runt
Tippskådning på Lidingö
Lidingös värdefulla våtmarker
Fågelobservationer på Lidingö 1999
Båtsmanshättan
Möte med filippinska apörnen

Innehållsförteckning

 

Ordföranden har ordet

Snatter 25 år! Det måste uppmärksammas, trots att jag skrev en jubileumskrönika redan i årgång 20. Med nuvarande omfång på tidningen bör vi passera 1 000 sidor Snatter år 2002. Själv tycker jag att Snatter blir snyggare och bättre för varje år, men det känns samtidigt som varje nytt nummer kan vara det sista. Tidningsproduktionen, liksom föreningens verksamhet i stort, är beroende av omfattande ideella arbetsinsatser av ett fåtal personer. Med de möjligheter som internetutvecklingen öppnar kan man kanske överväga att utveckla LOFs hemsida som ett alternativ till Snatter. Personligen föredrar jag att hålla en tidning i handen framför att gå in på nätet och visst är det så att många medlemmar saknar tillgång till dator och internetuppkoppling. Föreningen är till för sina medlemmar och därför är Din åsikt viktig! Hur viktig är Snatter för LOF? Läser Du den? Är reducerad medlemsavgift och en nättidning rentav ett bättre alternativ? Ett normalår svarar Snatter för ungefär hälften av föreningens kostnader. Hör av er med synpunkter till Snatter-redaktionen eller Styrelsen. Det är inte omöjligt att frågan kommer upp på ett kommande årsmöte!
På fågelskyddsfronten har LOF föreslagit förändringar i reglerna för båttrafiken i Gråviken, som ingår i Långängens naturvårdsområde. Allt fler farkoster tar sig in i viken och dagens restriktioner omfattar bara häckningssäsongen, trots att Gråviken har sitt största värde som rastlokal för simfåglar under hösten. De – också i ett nationellt perspektiv – stora mängderna rastande snatteränder motiverar ett förbud mot all båt- och kanottrafik fram till slutet av oktober.
Slutligen måste jag tyvärr konstatera att hotet om en golfbana på Elfvikslandet inte är avvärjt. Denna fråga är av synnerligen stor betydelse för öns fågelliv och måste bevakas intensivt av LOF och andra naturvårdsintressen.

Peter Lundberg, ordförande

Lidingö runt

Under rubriken ”Lidingö runt” publiceras en rad korta notiser med Lidingöanknytning. Här följer ett par exempel.

Invasion av sparvugglor
Invasionen av sparvugglor i Sverige vintern 1999/2000 var den största på 25 år och även Lidingö fick sin beskärda del. Hösten 1999 sågs minst 6 olika sparvugglor på ön från den 5 oktober (se artlistan). Tidigare år har exempelvis 4 ex setts (1978) och 3 ex (1991). En sparvuggla hittades skadad och omhändertogs. Under vårvintern 2000 sågs en sparvuggla på Vitlingvägen i Sticklinge 26 februari och en ropade sporadiskt mellan Stockbysjön och Kottla gård 15-22 mars. En udda händelse var den sparvuggla som Lidingöbon Eva Larsson hittade vid Kottla en dag i slutet av november 1999. Ugglan hade ett infekterat öga och satt i vägkanten när Eva upptäckte den från bilen! Den fick namnet ”Sparvöga” och fick tillbringa natten i en kartong hemma hos Eva, som har mycket god hand med djur.
Efter konsultation med bland andra Magnus Rignell och Peter Lundberg från Lidingö Ornitologiska Förening överlämnades ”Sparvöga” till Katastrofhjälp för fåglar ute vid Angarn, Vallentuna. Efter en veckas vård återfick ”Sparvöga” friheten vid Kottlasjöns strand.
Tomas Carlberg

Tidiga och sena flyttfåglar

För många fågelskådare är det roligt att räkna arter och nå så högt som möjligt – i Sverige, per år, på tomten eller på hemmalokalen. En annan variant på rekordtemat är extremdatum för flyttfåglar, dvs tidigaste ankomst- respektive senaste bortflyttningsdatum. På LOFs hemsida finns en miniförteckning över Lidingös fåglar med dessa extremdatum angivna. Varje år slås några nya rekord och känslan är att många arter kommer tidigare och flyttar senare nu jämfört med för 10-20 år sedan. Visst anlände svartvit flugsnappare, lövsångare och svarthätta ”alltid” någon dag in i maj tidigare, medan sista aprilveckan tycks vara standard idag!? I Vår Fågelvärld 7/00 finns en kort betraktelse på detta tema. Vid Ottenby, med långa tidsserier för observerade fåglar, har man funnit att lövsångaren inte alls kommer tidigare nu än förr. Mellan 1965 och 1998 finns ingen statistiskt säkerställd förändring i ankomsttid. Det är inte så konstigt, skriver man, eftersom lövsångaren i vinterkvarteret i tropiska Afrika måste bestämma sin avfärd därifrån utan att ha någon som helst aning om vädret i Nordeuropa vid ankomsten dit. En annan tropikflyttare – tornseglaren – anländer dock enligt Ottenbymaterialet inte mindre än tio dagar tidigare idag jämfört med för 35 år sedan! Hur förklaras denna skillnad?
År 2000 bjöd i alla fall på några anmärkningsvärda rekordnoteringar på Lidingö. Den första svartvita flugsnapparen sjöng vid Långängen redan den 19 april – sex dagar tidigare än det gamla rekordet. För kusinen den grå flugsnapparen gjordes en mer blygsam förbättring på en dag när en individ satt på min tv-antenn den 10 maj. Göktytan vid Östra Yttringe den 20 april hade däremot en rekordmarginal på hela nio dagar. Ännu bredare marginaler finner vi under hösten för den rörsångare som fanns i Trimervassen 14-15 oktober – 12 dagar – samt järnsparven som flög över Kottla den 14 november – 11 dagar. Att fåglar dröjde sig kvar denna milda höst är förvisso lättare att förklara.
Peter Lundberg

Tippskådning på Lidingö

Hösten 1975 upptäckte Henrik Wachtmeister och Hasse Berglund att Lidingö hade en utmärkt sträcklokal i Ekholmsnäsbacken, som då fortfarande var en aktiv schaktmassatipp. Helt plötsligt vidgades vyerna – bokstavligt och bildligt – för öns ornitologer.

Under knappt tio år bedrevs, åtminstone vissa år, intensiva sträckstudier från Ekholmsnäsbackens topp. Själv spenderade jag inte mindre än 60 morgnar på backen hösten 1978. Totalt denna höst räknades sträck under 276 timmar, varvid nästan 85 000 individer passerade. Man kan säga att de flesta av öns aktiva fågelskådare – och de var ganska många i slutet av 1970-talet – fick sin fostran på ”Backen”. Bland annat gjorde flera skådande gymnasister specialarbeten om fågelsträcket med mängder av stapeldiagram och tabeller. Den siste i raden av sträckbevakare var Tomas Dahlén som i Snatter redovisade sträcket hösten 1986 – 13 bevakningsdagar och 9 000 individer. I samma årgång av Snatter skrev jag själv en artikel om Sticklinge som fågellokal. Ett citat ur texten: ”Under senare år har en stentipp byggts upp vid crossbanan strax söder om Sättsj&uoml;. … Den nya tippen är sannolikt en bra plats för sträckräkningar.”
Den tipp som åsyftas är förstås Trolldalstippen, som sedan början av 1990-talet har tagit över Backens roll som sträcklokal nummer 1 på ön. Dokumentationen av sträcket är inte lika nogsam som under Backens gyllene år, men besöken på ”T-tippen” är likväl många, främst höstetid.
För min egen del har T-tippen blivit en favoritlokal. Utsikten är fantastisk. Framförallt är sjökontakten med Stora Värtan och dess småöar spännande, även om avstånden till rastande sjöfåglar ofta är besvärande långt. Trots att man knappast befinner sig på en naturskön plats – mitt bland lera, stenblock och allsköns bråte – känns närheten till förhållandevis orörd natur påtaglig, bara någon mil från City. Till detta bidrar att havsörnen ses så regelbundet – ofta jagandes sothöns eller andra sjöfåglar över Stora Värtan. En minnesvärd dag var den 14 november 1999 då jag tillsammans med Tomas Carlberg såg fem olika havsörnar. Känslan av att vad som helst i fågelväg kan dyka upp är också stark. Det är bara en tidsfråga innan den första nunnestenskvättan hoppar fram bakom en sten … Som rastlokal är T-tippen spännande med stora områden av ogräsvegetation och buskmarker. För den trädgårdsintresserade är det också fascinerande att se vilken mängd kulturväxter som överlever transporten bland schaktmassorna och slår rot på sluttningarna. På vårarna blommar tulpaner och påskliljor och sommartid hittar man såväl intressanta perenner som schersminer och andra buskar.
T-tippen är ändå först och främst en sträcklokal och särskilt då under hösten. På Ekholmsnäsbacken blir ofta summorna för större fåglar – som ringduvor och rovfåglar – högre tack vare att man därifrån kan räkna sträcket såväl österut som västerut. Personligen tycker jag sträcket förbi T-tippen är roligare. Tättingar flyger ofta rakt och lågt över tippen, eftersom de gärna lämnar Bogesundslandet via Storholmen för att minimera flygsträckan över öppet vatten. En del sträck av bl a gäss, änder och tärnor som går rakt västerut längs med Askrikefjärden passe-rar också ofta nära. Slutligen fungerar Stora Värtan och kuststräckan från Lidingöbron upp till Täby som sträckled för vissa arter.
Till dags dato har 155 olika fågelarter noterats vid Trolldalstippen. Vanliga arter som saknas på listan är kattuggla, morkulla, näktergal och fasan!
Peter Lundberg

ur Lidingös värdefulla våtmarker

Under våren 2000 inventerades ett antal våtmarkslokaler på Lidingö som en del i ett större projekt i Kungliga Tekniska Högskolans regi. Projektet ”Faunavård i tätort – våtmarker och småvatten” leds av Ulla Mörtberg vid institutionen för Mark- och vattenresurser vid KTH.

Målet för projektet är att utreda förutsättningarna för en attraktiv och skyddsvärd fauna i tätorternas grönstruktur. Våtmarker utgör generellt mycket viktiga biotoper, värdefulla för såväl arter knutna till dessa miljöer som arter i kringliggande ekosystem samt för rastande flyttfåglar. Studien utförs i och kring Stockholm och inkluderar ett tiotal kommuner. På Lidingö valdes fyra mindre våtmarker ut; Rudbodakärret, Långängssjön, Stockbysjön och Yttringekärret. Dessa inventerades på våtmarksbundna fåglar av Magnus Rignell med hjälp av Lars Irestedt. Sammanlagd tid vid de olika lokalerna blev ca 20 timmar och inventeringen utfördes under maj och början av juni. Alla arter noterades och häckningsindicierna bedömdes enligt en fastlagd inventeringsmetod för fåglar.
Magnus Rignell

Fågelobservationer på Lidingö 1999

Inte sedan slutet av 1970-talet har fågelskådaraktiviteten på ön varit så hög som under 1999. Detta avspeglas i ett rekordhögt antal observerade arter – 172 – och en mycket stor mängd rapporterade observationer. Detta är förstås glädjande och förhoppningsvis inte bara en tillfällig aktivitetstopp. Fågelåret 1999 blev också händelserikt med tre nya fågelarter för ön – vit stork, busksångare och spovsnäppa – och i övrigt många fynd av mindre vanliga arter. Vi minns också särskilt de många observationerna av arter som storlom, havsörn, myrspov, skräntärna, sparvuggla, gärdsmyg och nötkråka. Hela 22 arter vadare noterades under året, men föregående års fynd av rastande vadare i Långängssjön uteblev nästan helt. Hela artlistan för 1999.
Peter Lundberg

ur Båtsmanshättan

Båtsmanshättan i havet utanför Duvholmens brygga på Elfvik är en av Lidingös mest spännande fågellokaler under flyttningstider. Skäret fungerar som en refug för många fåglar som lockas att gå ned och rasta. Det är lika spännande varje gång man riktar tubkikaren mot ”Hättan”.

Ön. Båtsmanshättan. Ett isolat. Några stenkast från Duvholmens brygga, precis så långt från land att det kan vara knepigt att se om den lilla vadaren som knatar omkring på stranden är en småsnäppa eller en mosnäppa. Om inte ljuset är optimalt och tubkikaren försedd med ett zoomokular som förstorar upp till 60 gånger. Eller observatören är mycket duktig, då går det mesta att bestämma… Men det har hänt att rutinerade skådare stått på bryggan och kliat sig i huvudet och undrat ”Är det verkligen en ung skrattmås, eller är det en dvärgmås…” Nej, någon dvärgmås har ännu så länge inte setts på Båtsmanshättan, men en dag kommer den; kanske har den redan varit där fast ingen såg den. Och nedanstående sammanställning av fåglar som setts rasta på själva ön (38 arter) eller alldeles i anslutning till ”Hättan”, dvs arter som på något sätt utnyttjat skäret och dess närmaste omgivningar (ytterligare 17 arter), visar på Båtsmanshättans potential. Listan bygger på observationer som gjorts av undertecknad tillsammans med Peter Lundberg och Christian Cederroth; alla tre ”torsk” på Båtsmanshättan, eller Bmh som vi säger kort och gott.
Tomas Carlberg

ur Möte med filippinska apörnen

Mount Katanglad, nordöstra Mindanao, Filippinerna. Klockan 10.50. 5 mars 2000. Jag och Howard och Thaïs Armstrong från USA står på en kulle och spanar över den skogsbeklädda dalen och bergskammarna i fjärran, och hoppas desperat på att få syn på den mycket sällsynta Philippine Eagle Pithecophaga jefferyi. Läs mer om hur Aidan G. Kelly, hängiven fågelskådare som rest mycket i Sydostasien och medlem i Irlands raritetskommitté, fann en av världens sällsyntaste fågelarter. Detta är Aidans andra artikel i Snatter; förra året skrev han om Gurney’s Pitta.

Att se den filippinska apörnen var huvudorsaken för vår resa till Filippinerna och Mount Katanglad är det mest tillgängliga området där denna fantastiska fågel fortfarande kan ses. Jag har alltid velat se en. Artens sällsynthet är en del av förklaringen, men också dess enorma storlek och magnifika uppenbarelse. Men även för att detta är en fågel som fångar och äter apor! Dess gamla namn, ”Monkey-eating” Eagle, och dess vetenskapliga namn Pithecophaga anspelar på detta. I verkligheten är örnen en opportunist och tar en mängd olika byten, t ex flygande lemurer, fåglar, reptiler och bara ibland apor. Detta var vår första hela dag på lokalen och vi hade spanat av hela området utan framgång i en timme när jag beslutade mig för att gå tillbaka nedför stigen för att spana längre ner i den skogsbeklädda dalen.
Jag hade bara gått några minuter när jag hörde ett tjut från Howard. Jag återvände kvickt och fann att de i tubkikaren hade upptäckt en ”vit klump” på långt håll. Den hade formen av en rovfågel, men just när de lokaliserade fågeln drev en låg molnbank in och bäddade in dalen i dimma.
Efter några få oroliga minuter började molnen driva bort. Vi fick alla in den vita klumpen i tubkikarna. När den sista dimman till sist försvann var det i 40 gångers okular i tuben uppenbart att det var den! En filippinsk apörn satt långt borta i dalen på ett mossbelupet träd. Gratulationer runt om. Vi diskuterade varenda detalj på fågeln den närmaste halvtimmen, den enorma storleken var uppenbar även på håll, de mörkbruna övre delarna och de rent vita undersidorna likaså. Bäst av allt var manen av långa fjädrar som vi kunde se vaja i vinden när den vände sitt huvud och tittade rakt fram, med sitt dunkla ansikte klart synbart. Efter en halvtimme lättade fågeln och började kretsa med jättelika, breda vingar högt över de skogsbeklädda bergskammarna. Snart insåg vi att det var två filippinska apörnar som kretsade i skyn tillsammans. Under de följande timmarna kunde vi se de två örnarna när de avbröt sina flygturer för att långa perioder sitta högt bland trädtopparna och spana ut över den extensiva skogen nedanför dem.
Aidan G. Kelly

Snatter, 2000, årgång 25

3 PETER LUNDBERG: Ordföranden har ordet
4 Lidingö runt
10 PETER LUNDBERG: Snatteranden på Lidingö, hösten 2000
12 PETER LUNDBERG: Tippskådning på Lidingö
14 MAGNUS RIGNELL: Lidingös värdefulla våtmarker
17 TOMAS CARLBERG: Båtsmanshättan
20 PETER LUNDBERG: Fågelobservationer på Lidingö 1999
39 Världen runt
41 AIDAN G KELLY: Möte med filippinska apörnen