Snatter årg 24 1999

Ur innehållet:
Artlista för 1998
Ordföranden har ordet
Ny forskning om törnskatan
Orren, Sparven och Örnen
Kungsfågelsångarna på Örskär
Gurney’s Pitta

Innehållsförteckning

Fågelobservationer på Lidingö 1998 av Peter Lundberg

Under året noterades sammanlagt 161 fågelarter på Lidingö. Den positiva utvecklingen i Långängssjön fortsatte med följande arter häckande: smådopping (1-2 par), kanadagås (1) snatterand (1), gräsand (3-4), vigg (6), knipa (3-4), sothöna (4), rörhöna (3) och vattenrall (1). De många rastande vadarna i augusti till september – också de i Långängssjön – var ett annat stort glädjeämne. Oväntat under året var vidare de för Lidingö många fynden av marina änder som ejder, svärta, sjöorre och alfågel i slutet av april, liksom första häckningen av mindre strandpipare på ön. Listan över ovanliga fåglar under 1998 blev inte så lång, men bläsgås, småsnäppa, svart rödstjärt (2 fynd) och skäggmes observerades. Sist men inte minst skall förstås den största tallbitinvasionen på 22 år nämnas. Hela artlistan för 1998.

Ordföranden har ordet

Det gamla cisternområdet vid Gåshaga är en ofta besökt lokal för öns fågelskådare sedan ett par år. Området erbjuder fina rastplatser för många arter, där svart rödstjärt och hornuggla har varit de roligaste fynden hittills. För första gången har vi också kunnat glädjas åt häckande mindre strandpipare på Lidingö. Fågellokalen Gåshaga är en högst tillfällig företeelse. Snart startar byggnationen av Gåshaga och det är förstås omöjligt att argumentera för ett bevarande av ett område som har få, om ens några, andra kvaliteter än att det är en intressant fågellokal. Särintresset fågelskådning viker i detta fall, som förvisso är extremt, självfallet undan för allmänintresset. Särintresset golfspel blygs dock inte för att ifrågasätta det uppenbara allmänintresset i att bevara unika natur- och kulturvärden på Elfvikslandet. Med allehanda mer eller mindre krystade argument försöker man få det att framstå som att det finns ett allmänintresse i att anlägga ytterligare en golfbana på Lidingö. Golfarna kan emellertid, till skillnad från fågelskådarna, erbjuda ekonomiska fördelar och detta gör att projektet i all sin orimlighet trots allt skulle kunna komma att realiseras – förr eller senare. I LOF arbetar vi därför vidare för att förhindra ödeläggelsen av ett av öns få kvarvarande sammanhängande naturområden.
En annan stor fråga för naturvården på ön är att byggandet av södra huvudledens ”felande länk” mellan Centralvägen och Brevik åter har kommit upp, som följd av den kommande exploateringen av Gåshaga. Att besluta om nya bostäder för tusentals människor utan att samtidigt ta ställning till hur den ökande biltrafiken skall hanteras är anmärkningsvärt. Vi riskerar nu att med nybyggnationen av Gåshaga få en stor väg på köpet. En väg i ytläge måste dras genom fina naturområden invid Kottlasjön och därför måste alternativet tunnel – trots ökade kostnader – allvarligt övervägas om ett vägbygge är nödvändigt.
Lidingös höga attraktionsvärde hänger till stor del samman med öns natur – en natur som i takt med fortsatt befolkningsökning alltmer trängs ut och riskerar att utarmas.

Peter Lundberg, ordförande

ur ”Ny forskning om törnskatan” av Bo Söderström

Jag är intensivt iakttagen av honan som likt en geigermätare blir alltmer agiterad ju närmare boet jag kommer. Hon svänger stjärten mekaniskt i sidled och utstöter hårda ramsor av tjack-läten. Nu måste jag vara nära. Som så många gånger förr ålar jag mig försiktigt, försiktigt ner på marken under slånbuskaget. Mycket riktigt, strax framför mig hittar jag boet en halv meter upp i ett tätt slånbuskage. Där ligger fem välmående ungar som av de första fjäderspikarna att döma är fem dagar gamla. Jag avlägsnar mig snabbt från buskaget och sätter mig i bilen för att med tubkikaren på betryggande avstånd studera honan närmare. Det är en av de vackraste honor jag har sett. Intensivt vattrad från hjässan ner till övergumpen samt över hela bröstet och utmed flankerna. Liksom många hanar har också hon en liten vit fläck vid handpennornas bas. Plötsligt, en skatas hesa skratt från gården på andra sidan betesmarken avbryter mina tankar. Törnskatehonan glider nästan omärkligt ner från sin utkikspinne och flyger lågt över marken bort från boet.

ur ”Orren, Sparven och Örnen” av Sten Ewerth

För en tid sedan bläddrade jag i en avhandling om ”västgötska personnamn i muntlig tradition”. I kapitlet som behandlade sociologiska aspekter fastnade jag i avsnittet ”Binamn som speglar folkkynnet”. Varför förstår läsaren nog efter att ha fått ett smakprov ur en av bokens listor med namnbelägg:

Bak-Axel en man som roade sig med att promenera baklänges
Bethoven en man som flyttat till staden från Hova socken och arbetade med betor i en sockerfabrik
Fyr och Fläng en sotare som arbetade raskt
Kardassfurstinnan en kvinna som var anställd vid stadens herrtoalett och alltid uppträdde välklädd och elegant

En annan lista innehöll namn av enklare art som Enbusken,´en man med uppstående hår´. I den listan fanns det en och annan fågel!
Hackspetten en man med skarpskuren profil
Sidensvansen en man som brukade vara klädd i jackett och vars näsa stack ut ur helskägget som ett litet fågelnäbb
Göken en man som vid ett tillfälle råkat hamna på en öde ö och försökt fästa människors uppmärksamhet på sin situation genom att härma göken
Stôrken en sotarlärling som roat sig med att stå på händerna på ett hustak

Vidare mötte jag Brevduva, Lärka (en man som blåste i pipa när arbetet på fabriken började och slutade), Blecktuppen, Feskagöken, Kalle Bofink och Ôrren. Den sistnämnde hade fått sitt vedernamn på grund av att han en gång tjuvsköt en orre. Honom eller en likartad olycksbroder återfinner vi också i artikeln om öknamn i Nationalencyklopedin – tillsammans med Vingmuttern och Draken utgör Orren dess exempel på dialektalt öknamnsskick med ”den folkliga humorns ibland förödande rättframhet”.

ur ”Kungsfågelsångarna på Örskär; av Magnus Rignell och Martin Irestedt

”Det som skulle göra denna dag (10 oktober 1999) till en av de märkligaste vi upplevt på ön var inte någon jätteraritet eller inte ens en ny art för Örskär. Nej, det var mängden av den relativt ovanliga arten, kungsfågelsångare, som vi såg denna dag som var något helt exceptionellt i fågelväg. Den första fågeln hittade vi redan efter en halvtimme…”

Som vanligt fick vi vrålköra den sista biten fram till Öregrund och sju-färjan ut till Gräsö och som vanligt hann vi köra på precis innan personalen fällde bommarna. Väl över på Gräsö väntade ytterligare en halvtimme i bilen innan vi nådde Örskärssund och kunde ta båten över till Örskär. Med i bilen denna morgon var LOF:arna Martin Irestedt och Magnus Rignell samt Johan Lind. En viss förväntan fanns i truppen om att vi kanske skulle ha turen att få se något roligt när vi väl skulle komma ut på Örskär – varför inte en östlig raritet. Vi kunde föga ana att vi denna dag inte bara skulle få se en östlig raritet utan en mängd som saknar motsvarighet i svensk skådarhistoria.
De senaste åren har vi spenderat mer och mer tid åt fågelskådning ute på den avlägsna ön Örskär som utgör Upplandsskärgårdens nordligaste punkt strax norr om Gräsö och är som en magnet för sträckande fåglar. Ön har också visat sig kunna dra till sig rariteter och framför allt under de senaste åren har det setts ett flertal ovanliga arter. Eller vad sägs om svartnäbbad islom, citronärla, tärnmås och vitnackad svärta!
Det som skulle göra denna dag till en av de märkligaste vi upplevt på ön var inte någon jätteraritet eller inte ens en ny art för Örskär. Nej, det var mängden av den relativt ovanliga arten, kungsfågelsångare, som vi såg denna dag som var något helt exceptionellt i fågelväg. Den första fågeln hittade vi redan efter en halvtimme då vi promenerat upp från stranden till familjen Irestedts stuga mitt på ön. Där i en ensam ung tall hittade Martin en kungsfågelsångare och fick glädjefnatt eftersom denna art saknades på den annars mycket välfyllda tomtlistan. Strax efteråt när Magnus och Johan också lyckats hitta sin första sångare högt upp i några björkar dyker plötsligt två nya upp och plötsligt står vi och tittar på tre kungsfågelsångare i samma träd – redan det är flera än många lyckas få se under ett helt skådarliv.

ur ”Gurney’s Pitta; av Aidan G. Kelly

När Gurney’s Pitta (på svenska Gurney’s juveltrast) återupptäcktes 1986 hade den inte observerats på 34 år. Den upptäcktes i ett kvarstående område med låglandsregnskog vid Khao Nor Chuchi nära byn Bang Tieo, cirka 60 kilometer sydost om Krabi i södra Thailand. I Burma har den inte setts sedan 1914. Ett reservat bildades för att skydda den återstående skogen men tyvärr har den största delen av populationen alltid funnits i den mindre väl skyddade delen utanför själva reservatet. Denna del av skogen uteslöts från reservatet på grund av spridda bosättningar i området. Efterföljande inventeringar visade att antalet par var mellan 24 och 34. I september 1995 startade det danska miljö- och energidepartementet (DANCED) ett nytt projekt i samarbete med Danmarks Ornitologiska Förening med syfte att skydda hela området. Finansiella medel gavs till ”The Royal Forest Department” i Thailand. Projektet implementerades med hjälp av ”Centre for Conservation Biology” vid Mahidol University i Bangkok. Men trots ansträngningar från flera håll har Gurney’s Pitta kontinuerligt minskat i antal sedan den återupptäcktes. Anledningen är att delar av skogen kontinuerligt konverteras till gummi- och oljepalmsplantager. En mindre del av skogsförstörelsen kan också hänföras till småskalig avverkning och jakt eller fågelfångst för handel med burfåglar. Tvingande lagstiftning har visat sig vara extremt svår att föra in i detta område med enorma ekonomiska krav på landutrymme i kombination med en allmän brist på motivation från vissa kretsar. Eftersom denna art, liksom alla arter pittor/juveltrastar, är så tillbakadragen vet man inte hur många fåglar som finns kvar i dag. Färska uppskattningar visar att det kan finnas så få par som 12 kvar eller möjligen ännu färre. Gurney’s Pitta är en regnskogsart, även om den nu faktiskt visat sig föredra sekundär regnskog i motsats till områdets näst intill primära regnskog. Den föredrar tät undervegetation med spridda rottingpalmer och söker sig gärna till fuktiga bäckraviner, där dessa palmer ofta växer.

Snatter, 1999, årgång 24

3 PETER LUNDBERG: Ordföranden har ordet
4 Lidingö runt
8 PETER LUNDBERG: Snatteranden på Lidingö, hösten 1999
9 BO SÖDERSTRÖM: Ny forskning om törnskatan
12 PETER LUNDBERG: Fågelobservationer på Lidingö 1998
29 STEN EWERTH: Orren, Sparven och Örnen
32 MAGNUS RIGNELL & MARTIN IRESTEDT: Kungsfågelsångarna på Örskär
36 AIDAN G KELLY: Gurney’s Pitta
36 HENRIK STANNOW: De rika färgerna flagnar
39 Världen runt
42 HENRIK STANNOW: Ett första öppet vatten